Dagens citat a la annieellen

Han var min bästa vän

Jag minns dagen vi fick nog. Den dagen jag och mamma tog dig bort från pappas misär med alkohol och dina skräckslagna ögon som fick iakta allt. Jag minns hur jag lindade in dig, knappt ett år gammal, i en filt. Satte dig i mitt knä och lät mamma köra dig hem till henne. Jag minns hur det kändes att vi räddade dig - äntligen skulle du få ett tryckt hem.

Det tog inte lång tid innan glädjen lyste i dina ögon och det tog inte lång tid innan du bodde in dig hos oss. Hos mig, mamma, låtsaspappa och lillebror. Vi blev din nya familj och jag tror att du upplevde en tryggare vardag hos oss än du gjort hos pappa.

Men så kom allt smygande. Såren på din kropp blev allt fler, trots mediciner (massor av mediciner!), biopsi, behandlingar, undersökningar, tratt på huvudet och skyddande lindor och plåster rev du bort allt mer av din vackra blanka päls. De gråa stråna blev allt färre och glansen i dina guldbruna ögon blev allt mattare. Du slutade gå på lådan, fick specialfoder och låg mest bara still. Det gjorde så otroligt ont att bara se dig ligga där. Min älskade Bosse som varit världens mest livliga och glada katt, slutade bara fem år gammal att vara busig. Han blev tröttare och tröttare och tårarna hos mig och familjen blev allt fler. Vart hade den älskade Bosse och den underbara katt vi en gång haft tagit vägen...?

Bara ett par dagar innan julafton 2009 fick vi ta beslutet, det gick inte längre. Vi var tvungna att låta dig somna in Botti. Älskade Botti. Min största rädsla är att du aldrig var lycklig, att jag aldrig fick dig att känna dig älskad. Jag är så otroligt rädd att du aldrig förstod, förstod att du var min bästa vän... men jag vet att när du drog ditt sista andetag i mitt knä och jag viskade Jag älskar dig Bosse, ja då vet jag att du hörde mig...

Jag ljög för mig själv

"Jag räckte honom hundralappen och tittade ner i golvet men lät blicken sakta höjas tills den mötte hans. Han log med munnen men ögonen var blanka. Det är bara tillfälligt, jag lovar att du ska få tillbaka den, sa han. Jag log mot honom och försäkrade honom om att det var okej. Jag lovade att det var lugnt. Säg inget till mamma, fortsatte han. Självklart lovade jag att inte göra de. Det behövde han inte säga, jag visste att det som sas och hände hemma hos pappa var vår lilla hemlighet. Att han drack var lika hemligt som att han, när pengarna gått åt till sprit lånade pengar av mig. Jag visste att det var något som skulle stanna mellan oss, så jag nickade tillbaka och lovade. Jag ljög så bra att jag trodde mig själv, detta var ju sista gången han skulle låna pengar av mig och visst skulle jag få tillbaka dem. Självklart var det så, självklart. Men. Egentligen visste jag att det inte var så. Jag var inte ens myndig men jag visste att jag inte skulle våga be om att få tillbaka de där pengarna som han gång på gång lånade av mig. Jag visste att jag skulle fortsätta tiga i det tysta och jag visste att jag skulle fortsätta förneka allt..."

Bloggtystnad

Det är så otroligt mycket jag ska (bör?) göra i veckan att jag inte vet vart jag ska börja. Och. Ni vet ju vad jag brukar göra när jag har för mycket att göra eller för mycket tankar? Precis, jag isolerar mig och orkar inte göra något. Men. Jag vet att jag måste ta tag i detta och jag vet att jag kommer göra det om jag bara ger mig sjutton på det. Veckans to do:

- Börja skriva på nya uppsatsen

- Skriva CV

- Söka jobb

- Städa/tvätta/diska

- Flyttpacka och fixa nödvändiga saker inför flytten

...men mellan allt detta lär det bli en del uppdateringar i bloggen också, så misströsta ej!

Dagens citat a la annieellen

Kommentarer

Ingen kommentar är den andra lik, men jag älskar dem alla...!!

Uppgivenheten är total

"Musiken strömmar ur datorn högtalare och fyller hela den lilla ettan. Fyller dess väggar, dess luft och dess existens med tankar. Tonerna dansar runt i den dunkla atmosfären och liksom blir till ett med allt annat som befinner sig i det dunkel som råder här. Andningen är dov och kaffet rinner ner i halsen. Värmen går genom kroppen men infinner sig inte långvarit. Jag huttrar till, drar filten längre upp över min bara kropp. En klunk till, en klunk till. Är det såhär det alltid ska vara...?"

Dagens citat a la annieellen

Mitt pendlande

Jag är just nu inne i en sån där period då jag hela tiden pendlar. Jag växlar men hysteriska skrattanfall och ostoppbar sorg där tårarna bara rinner utan att kunna hejdas. Jag kan skratta ena sekunden för att sedan gråta av sorg. Det är otroligt jobbigt att inte kunna styra över sina känslor oavsett hur dem ter sig. För jag vet ju inte hur jag ska hantera mig själv när jag ALDRIG kan förutse hur nästa sekund ska vara... så istället gör jag på det enda sätt jag kan och det enda sätt jag vet fungerar - jag isolerar mig.

Att känna sig älskad...?

"Älskling, du är så duktig, jag är en så stolt mamma..." (Mail från mamma idag)

Jag har så otroligt svårt för det där med kärlek. Nu menar jag inte kärlek i den form man har mellan sig själv och sin partner, visst har jag svårt med det också men det är inte det jag syftar på nu. Det jag menar är, jag har svårt för att känna mig älskad och jag har svårt för att ta emot kärlek.

Jag skulle säga att jag har lätt för att säga Jag älskar dig, till personer som JAG älskar. Vänner, familj, djur... ja Ni förstår hur jag menar. Det jag dock har svårt för är att ta emot kärlek och känna kärlek. Kanske är det för att jag så sällan hört just det där orden, Jag älskar dig Annie. Ja det är faktiskt inte många som sagt det alls. Och. Då räknar jag som sagt bort pojkvänner som jag haft. Nu menar jag enbart familj men framförallt vänner. För när jag inatt låg och funderade på det där, då kom jag fram till att de vänner som faktiskt sagt att jag är älskad och att jag betyder något de vänner går att räkna på en hand.

Fast å andra sidan. Hade dem varit flera, fler än kanske högst fem stycken, vem vet, jag tror inte att jag hade kunnat ta åt mig och känna det i alla fall. Det är svårt, otroligt svårt. Annie är ingen person som man älskar, det finns ALLTID en baktanke. I alla fall i mitt huvud. Så kanske är det bara mitt eget fel att jag har svårt för att känna mig älskad? Kanske är det så att jag är en svår person att älska? Nej jag vet inte, men det jag vet är att när jag inatt låg och funderade på detta föll en tår utmed min kind...